Du simmar ur bild!

Hemma

Molnklasar

Mailläsning

Någonting har gått jättesnett, står det snabbt klart för mig; jag har fått ett sådant där mail från Britt, som säger att hon och Kicke vill råka mig någon gång inom kort och prata om mina texter. Kurskamrater har reagerat på vad som står i dem. Inget mer, inget mindre. Saker brister genast litet inuti och jag gör ett snabbt svep kring min portfolio för att avpublicera alltihop, tills jag vet vad det är frågan om. Någon eller rentav några har tagit illa vid sig (man meddelas inte via ombud när någon har reagerat positivt), inte känt sig bekväm nog att berätta det för mig (så jag kunnat förstå och göra någonting åt saken) och gått till kursledningen med saken i stället, så jag nås av beskedet uppifrån snarare än framifrån.

Ow.

Det framstår allt tydligare att jag inte rott iland min ursprungliga tanke att engagera och lyfta in mina medstudenter i den här portfolion och kursledsagarliggaren som jag tänkt mig; jag har inte byggt upp det förtroendekapital som krävs för att det ska välla in andras tankar också, och det jag skrivit har tvärtom alienerat läsarna.

Jag gör några tankeöverslag, och förmodar för mig själv att förnamn som förekommit på kursdeltagare varit för oavanonymiserade. Det här må vara rent spekulativa diagnoser, men det klingar sanning inuti, och publicering är mycket känsliga ting. Det var kort tänkt att inte se längre än sin egen känsla av att namn är bekräftelse, till att namn också är "nämnas i samma andetag som"; relateras och knytas till mina egna tankar och reflexioner; sammanhang ingen bett om att få dyka upp eller målas in i.

Det klimat jag velat uppnå ska i vilket fall inte kunna ge negativa reaktioner när jag är på rätt spår, så jag har inte hittat rätt former än. Jag meddelar Britt att ridån är fördragen, och hör mig bekymrat för om det är något annat akut jag eller de kan eller bör göra redan innan vi kan ses härnäst, för att ingen ska må dåligt eller känna sig illa till mods tills dess.

Situationen blir en stor tankeställare, kring etik, att hitta och ta nya uttryckssätt i bruk för en kurs. Kanske är de relationer som formats hittills för svaga för att de ska bära så här öppet skrivande, för att jag ska veta var jag har alla och hur de ställer sig till det. Ett snedsteg är helt uppenbart: jag har inte frågat alla om lov, och på den undanryckta grunden bygger man absolut ingenting, förtroende, trygghet och tillit allra minst.

Etiska problem, både av det här och andra slag, är dock något jag vill växa i, och även om de är tunga (då det alltid rör riktiga människor och situationer), känns det bättre att möta dem tidigt, redan före arbetslivet i skolmiljön, än att möta dem rätt vad det är då man redan har schemat fullt med annat. Det är bland annat sådant här jag velat lära mig mer om.

Likväl går det alldeles för lång tid innan mötet med Kicke kommer till stånd och jag får litet mer kött på benen; inte främst var det namnen som förekommit, utan mer vad jag skildrat; personer och handlingar några inte känt sig bekväma med, alldeles oavsett hur avanonymiserade namn som satts på dem. Allt jättepersonligt invävt mellan raderna och den överhängande känslan av att man inte kan kommentera någonting, utan att också dras in i mitt privat- och känsloliv. Mitt icke huvudsakliga fokus på didaktiska och i första rummet skolrelaterade frågor, utan mer kring människa, tanke, individ, själslig och sinnlig utveckling. Att jag nog borde lägga om kursen åt det didaktiska hållet och relatera mer till kursplan och litteratur, och försöka lyfta in materialet i konkreta lärandesituationer, utveckla tankar om tillämpning i skolmiljö, med elever i olika åldrar och under olika förutsättningar.

Det är befogad kritik och det hanterades efter omständigheterna så bra det gått; att det hann gå åtskilliga dagar mellan kallelse och mötet var olyckliga omständigheters fel: en helg och på min sida en på förhand planerad vistelse i Stockholm under ett par av de dagar som schemalagts för eget arbete. Vi råkades och pratar genom ärendet, jag får en samling förslag på vägar framåt, och far hem igen att fundera vidare över saken. Att det blev en incident för mig och ett stort moln av dubier kring huruvida jag är inne på rätt spår alls och ett tillfälligt engagemangras är mer slump än något annat. Men slumpen kan vara en god läromästare.

Ett nytt åkallande av yrkesmässig professionalism, kan man också litet kort sammanfatta återkopplingen. En av de tankar jag fått med mig redan från föregående termins period av verksamhetsförlagd utbildning, men i ny tappning. Senast var jag med på raster i litet för nära kamratroll, nu har jag gått litet för nära mig själv i min studiepraktik.

Jag är inte helt övertygad om att det senare måste vara så, dock; det här täcksystemet är något av ett experiment med formen för att se hur det förändrar bilden. Tankar? För mig själv blir lärdomarna mycket fylligare mot en bakgrund av vem som gör dem och hur de sätter sig där, även om jag vet att vi alla är olika på sådana punkter.