Isbrytande i utomhuset, namn, och relationer med stenar

Molnigt, regnlöften

Vallamassivet

Utedag

Så många namn! C:a 50 man starka, gav vi oss av från baksidan av Key, på ett led. Kursens första egentliga aktivitet, en utedag med Kicke och Gunilla i skog och mark, och ett lekprogram fullmatat med stoff och insikter av alla de slag -- en del vi snappar upp, än fler som går oss förbi -- allt sätter sig inte på en gång, och vi har en lång väg att vandra (bildligen; mellan Key och Valla är det inte många hundra meter). Med litet ställtid och mycket reflexion, torde dock mycket ta mark någonstans. Jag hoppas vi kommer dela våra insikter lätt och fritt.

En lång organism av glada ungdomar ringlar i gåsmarsch iväg österut. Vart tionde steg tar förste man ett steg åt sidan, och låter resten av ledet passera, innan han åter tar plats längst bak i ledet, efter att ha hälsat på var och en vid namn, och skakat hand. Repetera tills organismen nått eller närmar sig målet och bryt när alla stannat lika många gånger. Tysta rättvisor som ingen särskilt nämnt men som likväl höljer bra lärdom för den som lägger märke till dem. Vi skulle kunna prata ihjäl oss om alla små detaljer och vad som ligger bakom dem, deras implikationer och annat, men det här är handling i praktik, praktik utan teorikapsel och var mans smörgåsbord små insikter. Ett teoriavsnitt skulle aldrig bli lika rikt på det här planet, och tiden skulle helt enkelt inte räcka till, i vilket fall. Jag känner att jag gillar den här tysta kursplanen; den harmonierar med mig som människa och väcker tanke och fantasi till liv på ett sätt litteratur sällan gör.

Tio steg är väldigt litet. Femtio människor är väldigt många. Femtio namn är ännu fler, och jag vill lära mig namn i små doser jag kan känna in och låta sakta sjunka in i mig, allteftersom jag får någon kontur av människan bakom namnet att hänga upp dem på. Det här blev mer ett vattenfall och en datachock -- en kalldusch, om man så vill -- och oräkneliga gånger stod jag öga mot öga med en människa jag inte för mitt liv kunde gräva fram ett namn på ur korttidsminnet. Namn höljer massor av visad respekt och bekräftelse, och jag måste nog hitta andra attityder för att tackla sådana här situationer för att kunna anpassa mig till dem. Men det är inte något högt rankat mål idag; att tänka och känna in metod, resultat och effekt är alldeles lärdom nog.

Med kanske tio-femton meter mellan hälsningarna, eller tio-femton sekunder, tror jag att varje namn kunnat få litet högre verkningsgrad och sjunka in litet tillsammans med minnet av vem man just mött, hälsat på, ögnat, känt, förnimt, associerat; kort sagt, litet mer än att knappt ens hinna bryta med det föregående och stålsätta sig för nästa möte man lätt paniskt försöker famla efter från förra passagen för några minuter sedan. Ett dubbelnamn, Lisa någonting. Jaså, Liselott. Någonting Ann-. Nehej, som slutade på -anne; Susanne. Gång efter annan.

Bara sju av oss som är pojkar. Idag, i alla fall. Jag lärde mig allihop (jag kände ju redan hälften), men hade mycket hellre lärt mig alla tjejerna i stället. Jag har lättare att relatera till tjejer. Men hjärnan famlar nog efter minsta halmstrå att haka fast minnet kring och ta till sig; undantagen är alltid mycket lättare. Hur får man alla att bli ett undantag? Gaelle med det vackra leendet. Fredrika med det charmerande efternamnet -- hade jag kommit ihåg det just då, under vandringen, hade jag med säkerhet kunnat fästa henne i någon liten vrå av hjärnbarken med ansikte och allt, men nu gjorde jag inte det. Dalia som gick bakom mig i ledet och titt som tätt ekade påminnande var gång någon inte mindes henne, dito Svetlana en bit framför. Repetitionen lärandets moder. Men kommer jag ihåg hur Dalia ser ut? Är allt jag lärde mig att hon gått bakom mig, på väg mot Vallamassivet, en dag i augusti mitt andra år? Ow.

Ah, Gaël, rättar mig listorna nu. Fast i mig hamnade hon i Frankrikes välklingande land en varm sensommardag doftandes nybakta patéer bland småstadsväsendets sus och dus. En känsla, kopplad till en liten vift av en tanke och förankrad i ett utseende. Mycket löst förankrad; skulle vi inte händelsevis få korten utskickade, förresten? Eller var det månne tal om att de skulle ligga en tid på hemsidan, var nu den månde hålla till? Det vore guld värt en stund som nu.

Och så alla de namn man borde haft kvar från tidigare kurser; människor som redan bor i hjärnbarken någonstans sedan förr; Stina, Freddie, Eva-Lisa, Petra, Anette, Tuva, Tove, Erika, Marina... Jag tror bara det var Stina jag aldrig bommade av dem en endaste gång, av någon anledning associerad i mig med ett högt elfenbenstorn i Haga Sofia; en slags elegans hon på något vis förkroppsligar, och en fyr för minnet. Alla andra lyckades namnstress, ställtidsbrist och andra omständigheter svepa bort minst en gång var, och Erika tror jag inte att jag fixade en enda gång. Trots att jag vet mycket väl att hon heter Erika. Kanske om jag försöker förankra henne i systerdotter Erika, hennes namne?

Poäng för gruppen som på eget initiativ började spela Mäster i en av de mikropauser som ofelbart uppstår under sådana här dagar. Hade det funnits någon reaktionstid där, hade det varit kul att ta upp samma tråd och öva litet extra. Överinlärning är aldrig fel. Jag förmodar (ogrundat) att de hade Freddie att tacka för den inspirationen.

Hurpass vi infriade dagsmålet bonda litet och luckra upp alla inledande osäkerheter, riva murar runt oss själva och hälsa på litet hos varann återstår att se, men vi kom en bit på vägen i alla fall; smågruppspromenaderna med enkla frågeställningar här och där på kartutmärkta obemannade stationer nådde nog längst på den fronten. Charmigt, hur lätt det är att få oss att göra saker, när vi tror att vi löser uppgifter. Jag undrar hur väl det fungerar i åldrar som inte indoktrinerats i våra tankemönster under lika många år -- på oss gick det hur bra som helst; jag tror inte det var så värst många av oss som kom på tanken att själva syftet var att promenera omkring i grupperna och prata strunt, högt och lågt, samarbeta om kartläsning, dela med sig av vad man råkar veta om skog och natur, eller på andra sätt locka oss bryta isen. Jag kom rakt inte på tanken då, i alla fall. En sak är dock säker: det här gav ordentlig skjuts åt grupprocesserna som alltid uppstår när nya människokonstellationer försöker ta reda på vad de blir tillsammans och i förhållande till varandra. Klar katalysator.

Vad jag fann rikast på dagsprogrammet var dock blindvandringen. Två och två, en leder den andra en bit upp i skogspartiet och väljer ut någonting åt henne att känna på en stund, återvänd, öppna ögonen och låt henne försöka spåra upp vad det nu vara månde. Tillitslek, sinnen i spel och olika människors olika sätt att relatera till omvärlden som avtäcks litet försiktigt. Jag blev först ledd en bit upp längs sluttningen av Meg, och bjöds känna en sten av kramomfång, täckt av mjuk, vänlig mossa och med bara ett par skrovliga partier. Som Kicke senare skulle kalla det, att forma en relation med föremålet -- och även om hon försökte smyga in det med brasklapp för fåneri under folks förmodade flumtrösklar, handlade det om precis det: jag själv och stenen -- jag omfamnade den, och den blev konkret för mig. Inte visuellt, men jag fick samma slags känslobildspråk att fästa den på min inre karta, inte olikt vad som händer inuti när jag kramas, kelar med och smeker dem jag tycker om och står nära. "Relation" är helt enkelt ett jättebra ord, oavsett vad andra konnotationer det har i relationsliv.

Det enda andra jag registrerade under min blindpromenad, var hur jag omslöt mig av en vänlig varm känsla av tillit för att hon styrde mig, och tog hand om alla obetydliga svårigheter jag inte själv var förmögen att uppfatta; grenar som hängde ned, stenar framför fötterna att ta det försiktigt med, stanna före och runda träd som står i vägen och så vidare. Det enda jag lade märke till av navigeringen var på plus/minus nittio grader när åt vilket håll vi gått; i övrigt hamnade alla mina förnimmelser på känsloplanet. Jag till och med njöt av det. Det är vackert att få visa, eller visas, tillit.

Hon, å sin sida, hade örnkoll på åt vilket håll jag förde henne. Hittade rötter och stenar jag talat henne förbi utan incident, följde precis samma stig vi gått, siktade direkt den vinkel i gärdsgården mot kohagen bort till Gamla Linköping jag låtit henne bli du med, men tog en första säkerhetstitt på en öppning i motstående gärdsgård, innan hon återvände och konstaterade att det var här. Vad annat som rört sig i hennes inre frågade jag inte ut henne om, och för egen del ägnade jag en bra stund åt att gå omkring och söka av ett stort område fullt av stenar efter den som tappat skon vid tolvslaget. Eller stämde in på mitt känslosignalemente, om vi så vill.

Min kram (som volymenhet sedd) är tydligen inte fullt så stor som den motsvarande känslobild jag får när jag omsluter någon; det är större för mig känslomässigt än famnen är i mätbart omfång, så att säga. Sådant lurar lätt hjärnan, även om jag hittade rätt, till sist (och utan att ha trott mig funnit rätt sten dessförinnan). Fast jag tror en kram är ett rätt dåligt storleksmått, ändå; den har liksom en tendens att passa vad man än fyller den med. Men likafullt var det ett intressant sätt att bli mer du med sina egna sinnesintryck; man upplever inte lika tydligt hur väl man känner eller inte känner dem, när man hela tiden litar så mycket till synen.

Eller kanske är kramen ett rätt bra mått, i alla fall för mig -- hade jag följt känslan och bett någon körkompis låna sig för en kram när jag förra hösten skulle köpa den charmerande tröjan jag hittade åt Maya på La Redoute (nej, vänta, det måste ha varit något mer italienskklingande) i Milano, hade hon nog inte fått en för liten storlek, det kan jag nästan svära på. Och de hade i alla fall inte kunnat tycka att jag var gulligare än de redan tyckte just då, så det var korkat att inte ta till den extra måtthjälpen när min känsel ändå säger mig så mycket mer än mina ögon gör. Det blir många parenteser, när man börjar nysta i de här tåtarna.

Jag tror jag gillar musiskt lärande.