Namn-epitet, gruppbildning och utomhusdramaturgi

Dramasalen/Vallamassivet

Blåsigt, sensommarsol

Drama/sinnesövningar

Första dramapasset. Vi slår oss ned på stolar i ring, och Britt säger några inledande ord om vad som komma skall, för att så förklara en namnlek: var och en tänker snabbt ut en egenskap hos sig själva på det egna namnets begynnelsebokstav, och en rörelse till den. Var och en i tur och ordning ställer sig så upp, går in i mitten av ringen, säger sitt namn och epitet, utför rörelsen, och slår sig ned på sin plats igen.

Fort går det. Jag, som är ganska förtjust i ordlekar av alla de slag, har gärna litet mer betänketid på mig än några sekunder. Jag reflekterar gärna ett slag, i synnerhet innan jag ska söka något litet och relevant att säga, om mig själv eller andra; nu kom det litet plötsligt. Det hann kanske gå en hel minut, må vara, om man tar sig för att räkna tiden som förflyter mellan "regelförklaringen" och min tur i ringen, men man vill ju registrera vad de övriga heter och tecknar sig själva som också.

Ljuvlig? Njä, fusk, och därtill intetsägande och pretentiöst. Hjärtlig? Också fusk. Jävig? Jolmig? Bläh. Tankarna rinner genom ordsållet, utan att det fastnar mer än ett och annat smågrus; ingenting som glimmar det minsta Jag, eller äkthet. Än mindre som det kommer någon rörelsebild till, om det nu alls varit aktuellt.

- Johan, jättemysig, säger jag och kramar om mig litet mysligt, mitt i ringen. Det är inte så många som tar mer än ett litet, litet kliv framåt från sin stol. Vi är på ett ganska tidigt stadium i gruppformningsprocessen, och de allra flesta tar inte ut svängarna så mycket än. Försiktighet präglar de flesta, men några lever ut litet mer i orden, i stället. En och annan är mer hemma i det här, sedan förut -- Marina är precis samma sitt käcka utåt jag som vanligt, till exempel -- och rör sig mer fritt. Kan jag bidra till ett öppet och uppfordrande klimat, tänker jag i alla fall försöka. Och passa på så mycket jag kan att lära mig känna gruppen, som organism sett, såväl som dess individer. Jag har inte så mycket avsiktlig träning i att känna in grupper; det har aldrig föresvävat mig alltför viktigt förr, men jag finner med glädje att det tycks komma till mig, när jag försöker.

Jag har faktiskt lekt samma lek, eller en variation på den, redan för länge sedan, på ett konfirmationsläger, där vi valde djur på begynnelsebokstaven, och ledarna kostat på sig själva både lyxen godtyckligt lång betänketid (svårt att låta bli, förstås, i det att de vetat spelreglerna redan innan lekens början), och att hamna först i ringen. Missförstå mig rätt -- det är inte någon orättvisa jag ryggar åt -- jag skulle bara själv utforma passet litet mer så lekfröet sås med ett litet mått betänketid, en stund i förväg. Mer, ju större utslag den ges i vad som komma skall, i form av att normbilda på att kalla folk deras djur, epitet eller liknande hädanefter.

"Jaguar", högg en av ledarna, minns jag, och jag hade akut fantasistopp då, minns jag likaså. Inget trauma, och jag var inte jätteskygg för att bjuda på mig, mina brister och förtjänster, då heller, men det var fortfarande litet snöpligt att kläcka "Jumbo" och låta det gå som tröstpris i brist på något mer insiktsfullt, som jaktfalk eller jag vete fåglarna vad. För att vara så uselt, var det på många vis bättre än riktiga djurnamn, och jaktfalk hade jag i alla fall inte känt mig som, ens på den tiden. :-)

...Jovial? Inte heller riktigt jag; litet för käckt eller godmodigt, tror jag.

Vi är snart genom ringen, och en hel del hjärna har fortsatt sålla ord, i stället för att fullfokusera leken; jag kan inte riktigt slå av sådant här innan jag är nöjd med ett utfall; min kreativa ordleksådra är rätt fast i sådana spår, troligen sedan många år tillbaka. En liten del av att vara jag, och en jag någonstans trivs rätt bra med. Nu kommer vi till nästa punkt, ett andra varv genom ringen, där alla hjälps åt att dra sig till minnes namnet, epitetet och rörelsen, och vederbörande bara står tyst i ringen under tiden. Hoppsan -- och så är det igång. Vi klarar allihopa, utan så värst mycket tvekan eller efterhängsenhet i leden, så kanske är de flesta litet mer med än jag varit.

Leken slutar, vi delar upp oss i mindre grupper efter åldersfokus, och blir hela två grupper "lägre åldrar", cirka åtta i vardera. Först sållas dock "högre åldrar" ut, femton stycken. Noll människor återstår till resterande gruppen mitt i. Härvidlag uppdagas hur fåniga begrepp det här är, om någon inte slagits av det förr, och när någon frågar "fyra till sju?" (eller om det månne var nio) och ett flertal stämmer in ur den tidigare "högre", migrerar en knapp hälft av "högre" till "mellre", eller vad de månde ha kallats nyss. I matematik är sådant här så enkelt; i Rådande Terminologi (det där rörliga målet som döper om vedertagna begrepp som Praktik till VFU, för att nämna något, när man ruckar på någon detalj eller Bärande Idé...), jättesvårt. Men vi blir några små grupper, och sprider oss över klassrummet, för att prata ihop oss.

Om våra uppväxtorter, ett sommarminne och en hobby vi tycker om att utöva, allesamman med fokus på musiska ting -- sinnliga förnimmelser -- lukter, ljud, känselminnen, och annat att knyta berättelserna kring för att göra bilderna mer levande i ord. I tanken vaknar fantasin, och jag känner en sagobild växa fram om kajakpaddlar som skär blanka vattenytor i Oxelösunds skärgård, doften av tång i vattenbrynet, bräckt vatten som sakta rinner längsmed paddeln när man lyfter den och glider en bit, fiskmåsar som skränar över hamnen och fiskebåtar som kommer tillbaka från tidiga förvärv ännu tidigare på morgonen. Litet som ett annat sommarminne från början av månaden, slår det mig nu i efterhand, fast hemhemma i Oxelösund.

Vår grupp, eller kanske mer på mitt initiativ, slår sig ned i en liten ring på scenen med de mysiga blå liggunderlagen att sitta, liggsitta eller ligga på, och trivseln puttrar på.

Det mesta av de sinnliga infallen och vinklarna dräneras tyvärr innan jag tecknar min saga i ord och tal; jag är bättre med papper och penna, eller tangentbord, för den delen. Vad som återstår av min lilla berättelseplan är ett pålverk av stommen och talartonen jag känt in mig i; detaljrikedomen flöt bort, och stämningsöverdåderiet med att sluta ögonen i församlingen och måla upp mitt porträtt på deras näthinnor, i deras öron och näsor, i fingrarna, under stussen, vattnets kluckande mot pirer och skär, men ett eko av tanken förmedlar jag i alla fall, även om den mynnade i just inte så mycket alls, på min skala. Varför blev det så? Jag vill bli bättre berättare, men behöver mer förberedelser inför mina "framträdanden", tror jag. Och, allra mest, förmodligen, mer övning.

Många pratar om svamp, och det första sommarminne jag haft i åtanke ger jag mig inte ens på att försöka teckna a vista, så här; en morgon för knappt två veckor sedan med gryningens första ljus instrilande genom fönstret kring 06, en nära väninna vid min sida och fri kellejd utan för mycket och för pressande brådskor. I stället pratar jag litet om kvällen innan, full av rensa svamp tillsammans och hålla katterna borta från allt kladdiga restavfall, och det blir inte alls samma levande lyster kring stunden, även om den hade härlig stämning, den med. Jag har kanske litet onödigt uppskruvade krav eller förväntningar på mig själv på det här planet; vill skriva berättelsenjutning av Philippe Delermska mått i stil med Den första klunken öl, och andra små njutningar.

Det blir om möjligt ännu mindre stoff om hobby, och jag minns inte att jag skrapade ihop mer än en liten rännil ord om massage, men jag får någon följdfråga av någon om hur det kom sig att jag slog om så i bana, och blir någon stunds spinoffprat kring det, innen vi sakta mynnar ut i prat om ålderdomshem, demens, vad musiska miljöer skulle bli för äldrevården, hur litet tid och mänsklig kontakt vi förärar våra gamla och en allt längre sträcka bort från den sinnliga förankringen vi väl i alla fall tänkt hålla innan den gled oss ur händerna. Men i stället rör vi oss närmare varann på ett rent personligt plan, och det känns att näten börjar spinnas mellan oss, hur förtrolighet växer och tryggheten med varandra inom gruppen blommar. Det är vackert, och jag blir alldeles glad inuti, hur långt ifrån den formella uppgiften vi än rört oss. Någonstans handlar ändå denna dag, liksom den förra i uterummet, om gruppformation, och även om det inte är en grupp som tänkts permanentas (jag tror i alla fall inte Meg var med i min mentorsgrupp/-halva?), är det av godo.

För efter detta ska vi i dessa grupper dramatisera ett folklig sägenomspunnet väsen per grupp, valda efter eget godtycke ur en given repertoar. Vi väljer tämligen enhälligt Skogsrået, och lektionen upplöses så smått för lunch och planering i de små grupperna efter eget huvud. Vi går till Zenith och äter gemensam lunch i solsken och livliga vindar. Pratet flödar, och vi är ganska meddelsamma, allesamman. Trivsel.

Planeringsmöte i botten av Key, högläsning ur pappret vi fått om Skogsrået, mindre brainstorming om möjliga dramatiseringar, och så småningom konsensus om att det är dags att se scenrummet. Promenad vidare till Valla, mer planering, brainstorming, och vår lilla saga tar sakta form i en gestaltning med vallning av publiken mellan små stationer, utifrån vilka vi bygger en handling kring materialet, sammanvävt och vinklat för en yngre publik. Fast tjejerna leker litet med mig och söker lura mig till att gestalta vad det egentligen var Skogsrået företagit sig med mig då hon lurat bort mig i skogen innan min fru Ester lurade Skogsrået och fritog mig igen, och vi har på det stora hela tämligen roligt åt alltsammans. Det blir ett riktigt bra litet skådespel, på den lilla tid vi haft till hands, och ingen känner att vi egentligen behövt mer heller.

Dramatiseringarna skiftar; det förefaller svårare att adressera yngre tonåren, men Tomtegruppen gör ett jättebra jobb med en föreställning som inte söker involvera publiken så mycket ("pinsamt, lixom!") och går mer åt stand up comedy-hållet, om man approximerar grovt, ena gänget ger en ganska musisk Näcken full av böljande sinnesbilder, och gymnasiegruppen en skicklig parallell på Trollen då och nu. Det är litet blåsigt och svårt att höra bitvis, men fortfarande riktigt bra.

Hempromenad två och två i nya konstellationer, pratandes reflexioner och funderingar kring det vi just gjort och sett, och i dramasalen återsamlas vi för att tillsammans ha en liten avslappningsövning, och ytterligare litet prat. Stolar i ring igen, litet lugn musik, och Britt pratar, litet inbjudande till passivisering och avslappning av kroppen, på stolarna, för att visa att det går.

Jag provar sjunka ihop till halvliggandes, och känner ett styng i rygg och nacke på samma gång. Ögonblicksreflexionen målar mig en fantastiskt tydlig bild av precis hur mina händer och massagegrepp skulle koppla någon annan med det här, och det känns en smula förlorat att inte kunna vara för sig själv vad jag kan vara andra, men jag blundar och tar i alla fall ett nackgrepp som löser upp axelknuten, under tiden resten av kroppen får vila, och blir tyngre. Vi ledsagas vidare tillbaka genom dagen, mot en plats, eller en stund då vi verkligen trivts; ett litet reservat, fryst i tiden, att vila i just den känslan. Jag kopplar kramar under dramat, fryser dem en och en och smakar på dem på nytt. Härligt. Solsken spelar över alltsammans, och allt kringsammanhang tynar bort litet grand till.

Vi återförs sakta till dramasalen, och bjuds prata med intillvarande om var vi just var. Jag pratar litet med Stina, och finner, litet till min förvåning (Stina är jag redan ganska du och trygg med sedan tidigare kurs) att nej, jag har inte riktigt ord för den scen jag valt, och målar en annan trivsam tuva med blåbärsris som jag legat i inför min räddning från skogsrået -- också en trivsam stund, om inte samma -- och förvånas litet över att nej, jag har kvar litet mer murar att riva själv än jag trott.

Varpå skoldagen är slut.

En liten rännil ur min mentorsgrupp söker upp Anita för att boka in oss att se några videoband vi väntas ha sett och diskuterat innan ett kommande seminarium, och sen ger jag mig ut på promenad i Key-huset för att uppsöka språklabet, där jag sett micar att spela in sig med, vilket jag tänkt göra för att bearbeta musikföreläsningen härom veckan -- vi har nämligen meddelats att våra LiU-kort ska gå till alla salar i huset, undantaget musiksalen, och jag tänkte förtjust att det ju genom denna eminenta sals existens inte gjorde mig någonting. Det visar sig tyvärr fel; det avsåg nog ESI:s salar allenast, och språklabet släppte inte in mig, liksom inte heller musiksalens små övningsrum ville släppa till.

En annan dag efter samkväm med någon lärare, kanhända.

Och tills dess har jag ju en hel del annat att nedsänka törstiga tentakler i, i form av massor av litteratur. Möjligheternas barn verkar riktigt lovande, av vad jag läst hittills.