Barns bilder, kroppsuppfattning och proportioner

Bildsal 1, Key

Molnsprickning, svalt

Bildpass 1, Anita

Yay! Kursledningen hör bön; härom dagen var jag några minuter sen till ett morgonseminarium, och droppade in i bildsal ett litet efter alla de andra, för att finna att det var grupp A, och inte min grupp B, som hade första bildpasset där. Vi hade i stället musik -- jag hade läst ett schema som låg på nätet och var mindre uppdaterat än det vi fått på papper vid kursens början. Det hade inte slagit mig att det kunde bli fel åt det hållet, men Anita meddelade att hon åstadkommit ett färskt schema åt kurssidorna nu. (Tack! :-)

Sålunda kom det sig idag att jag fick ett litet från-sidan-perspektiv även på den här kursen, eller specifikt det här lektionspasset, då jag satt ut första lektionsblocket förra onsdagen när jag dykt upp mitt i det (och först vid tiofikat sökte upp resten av min grupp). Det var intressant. Grupp A hade fått en inledande teoridel med fokus åt stordia och dialog i klassrummet om skapandet; litet diskussion om vid vilka åldrar vilka erövringar görs av barn i sitt bildskapande -- när huvudfoting får armar, antar alltmer mänskliga drag, och olika stadier framgent, litet som det vi (nu, så här långt komna i kursen) redan läst oss till i ett appendix i Vygotskijs Fantasi och kreativitet i barndomen och inte längre har mycket anledning att uppehålla oss vid. I stället kastade vi oss ganska raskt rakt in i skapandet efter ett anspråkslöst inledande anförande om kroppsliga proportioner; en åttondel huvud, kön/navel i mitten, en fjärdedel vardera benhalvan.

Trivialreflexion som bekräftelse på nyss nämnda -- sätt dig på rumpan och dra upp knäna så du kan krama om dem mot bröstet -- japp, lika mycket ben som går upp som ben som når tillbaka ned till rumpan. Konkret kunskap; jag tror jag skulle kunna, om inte lära små barn teckna eller gestalta detta faktum, så i alla fall delge insikten. Det är inte så dumt att känna sin kropp. På en sexåring sitter naveln ungefär mitt på på höjden, på en fullvuxen karl, är könet mer i mitten i stället. (*provmäter*) Jodå.

A propos det där med vad man bör lära ut för vilka åldrar -- och jag bör väl för att skissera sammanhanget om inte annat i alla fall återge essensen av tanken -- jo, jag börjar i den änden. Barn skapar typiskt ganska hämningslöst vid lägre åldrar; det är det kreativa som styr; processen, handlingen och inlevelsen, utgör skaparglädjen. Det är först vid litet högre åldrar som prestationen och resultatet lätt börjar övervinna görandet vad beträffar vad som betyder någonting för barnet -- blir det fint, ser rätt ut eller som man tänkt sig, och så vidare, är det kul, och annars inte fullt så kul. Självkritikern vaknar till liv och dödar glädjen. Anita framlade att men mot den här bakgrunden gott kan invänta faktisk undervisning och att lägga någon tonvikt på teknik och proportion först när barnen börjar bekymras över att det ser fel ut, och då lyfta dem in i nästa proximalutvecklingszon.

Rimlig tanke. Fast jag tror det bor mening i att lära barn känna och relatera till sin kropp på många sätt och belyst ur många olika perspektiv, av många andra skäl än att kunna gestalta den. Det är såpass konkret, lättrelaterad-till, levande kunskap, och dessutom identitetsbyggande. Samt att man alltid har den med sig. Kroppen duger bra som alltings mått -- i alla fall fram tills dess man börjar räkna matematik i en senare skolform jag med varm hand överlämnar till nästföljande lärarkretsar i kedjan som förbinder mina förskolebarn med intellektets höjder. :-)

Nå, dagens program var, om inte kroki, så tecknande av människan och hennes proportioner. Grafit eller blyerts, stora ark, stående och sittande modell, studenterna själva turandes om att agera modellen. Jag skulle snarare nog egentligen bara se övningen i gymnasieklass eller senare, men skruvar man litet på parametrarna kan man nog ratta in de flesta åldersspann och kompetensnivåer. För dagisbarn, tror jag att jag skulle sätta barnen med gott om papper och kritor och lämna motivvalet åt var och en, kanske efter att ha läst litet saga, varit på exkursion eller varför inte studiebesök någonstans. Reproducerande teckning är nog mycket riktigt inte särskilt intressant, förrän motorik och självprestationsförväntningarna skruvats upp litet.

Detta fram till lunch.